Rolf Peterson

I Tokyo-OS 1964 vann Rolf Peterson guld på distansen 1000 meter. Det är med all säkerhet den bedriften som bidrog till att han korades till århundradets halländske idrottsman. Om denna bedrift och fler händelser under Rolfs karriär kan du läsa i detta utdrag från Lennart Gunnarssons artikel i boken "Hallands idrottshistoria - Ett hopp från dåtid till nutid" (1993).

Platsen är Sagami Lake och de olympiska spelen i Tokyo 1964. Vid startlinjen sitter den 20-årige Halmstadgrabben Rolf Peterson i sin kanot och vet att några minuter och 1000 meter längre bort hägrar det finaste som finns: en olympisk guldmedalj. Han vet också att han kan vara med och fightas om medaljerna om allt stämmer. Dansken Erik Hansen (som vunnit distansen för fyra år sedan), rumänen Vernescu och ungraren Hesz är hans svåraste konkurrenter. Starten går och Rolf följer sin vanliga taktik att satsa hårt från början. Redan från första paddeltaget tar han ledningen. Han öser på och försöker låta bli att snegla på medtävlarna. Fältet närmar sig målet och ungraren Hesz på banan bredvid börjar komma ifatt.
I ett sådant läge gäller det bara att tänka på tekniken, att göra allt tekniskt rätt och samtidigt ligga så nära maxgränsen som möjligt. De sista metrarna gav jag allt jag hade, struntade i mjölksyran och intalade mig att ungraren måste vara lika trött…

Olympiskt guld
Rolfs taktik höll. Med 15 hundradelars marginal skar hans kanot mållinjen först av alla. Rolf, Halmstad och Halland och Sverige hade vunnit en olympisk guldmedalj! Känslan efteråt var oerhört härlig berättar Rolf. Jag var så otroligt glad. Jag hade gjort mitt bästa och allt hade stämt. Finalen var mitt examensprov och segern var belöningen för allt slit. Visst hade Rolf slitit i många år för sin triumf. Redan som elvaåring stiftade han bekantskap med kanotsporten. Föräldrahemmet låg inte långt från Nissan och det årliga ”Loppet mellan broarna” hade säkert också inspirerat, men annars var det mer eller mindre en slump att det blev just kanot. Vi var många kompisar som höll på med lite av varje - fotboll, pingis, simning. Av någon anledning prövade vi också kanot och det passade mig.

Året därpå kom kanotkungen Gert Fredriksson på besök, något som båda två minns. När Gert satt i bilen och skrev autografer stod Rolf först i kön, sprang sedan runt bilen och ställde sig i kön igen. Fem autografer blev bytet - en prestation, med tanke på att autografjägarna sällan kom över mer än en namnteckning från mästarens hand. Nåväl, kanotsport skulle det bli för den unge Rolf Peterson. Talangen var obestridlig. Som junior sopade han hem SM-titeln på samtliga distanser fyra år i rad. Han vann seniorernas SM och NM på flera distanser, i VM 1963 kom han sexa individuellt och fyra i K2 tillsammans med Gunnar Utterberg. Det var med andra ord ingen duvunge, som vann OS-finalen i Tokyo.

Hyllad i Halmstad
Efteråt var naturligtvis uppståndelsen stor, både i OS-byn och vid hemkomsten, med massor av gratulanter. Halmstadborna mötte honom på centralstationen och kom sedan tillbaka vid hyllningsceremonin degen efter på Stora Torg. Inbjudningar till internationella lopp strömmade förstås in, men Rolf tog det ganska kallt. Det gällde även att klara av utbildningen först gymnasiet, som gått på sparlåga ett par år på grund av de sportsliga framgångarna, och sedan fortsatta studier på GIH för att bli gymnastiklärare. Till OS i Mexiko 1968 kom Rolf Peterson som regerande mästare, men blev ”bara” femma. Men inte ett ord till bortförklaring från sportsmannen Rolf. - Den dagen var det fyra andra som var bättre. Kul för Hesz, som äntligen fick sitt guld. Beträffande den höga höjden så var det lika för alla. Jag led inte mer än någon annan av den tunna luften. Sista tredje olympiska spelen gjorde Rolf Peterson i München 1972. I bagaget hade han då två färska VM-titlar i K2 tillsammans med ”Snickar-Lasse” Andersson.
Parallellt med det egna tävlandet arbetade han dessutom som riksinstruktör, en syssla han innehade åren 1969-1973.
- München var mitt sista OS, ja rent av mitt sista lopp. Det hade jag bestämt i förväg. För det första ville jag ägna mera tid åt familjen och det civila livet, för det andra låg OS 1976 väldigt långt fram i tiden. K1 –loppet blev nästan en kopia av 1964 års upplaga. Rolf gick ut stenhårt och ledde klart halvvägs. Men den här gången höll det inte hela vägen. På de allra sista decimetrarna gick Ryssen Sjaparenko förbi och vann med några hundradelar. Fastän det var så nära guld är jag nöjd med silvret. Mitt lopp var perfekt och jag gjorde så gott jag kunde. Det är det som räknas. Trots allt hade jag ju redan ett guld. Det hade nog varit tyngre om jag hade kommit tvåa även i Tokyo, säger Rolf, som tog ut sig så totalt att benen inte bar under prisceremonin. Han fick sätta sig ned på pallen, en syn som åtskilliga TV-tittare säkert har kvar på näthinnan.

Många medaljer
Med ett OS-guld och ett dito silver, flera VM-titlar och ett oräkneligt antal andra mästerskap bakom sig kunde Rolf Peterson med gott samvete lägga paddeln på hyllan. I dag är han idrottslärare vid Hovsjöskolan i Södertälje. Fritiden tillbringas hemma i Enhöma med hustrun. Deras två - numera utflugna -barn har inte följt i pappas kölvatten utan paddlar bara till husbehov. Själv har Rolf i stort sett släppt all kontakt med sin gamla sport.
- Men det jag har kvar är en mängd väldigt fina minnen, kamratskapet och alla spännande upplevelser.